ALITTLEBITCORNY

Efter ungefär en vecka i Norge, bland glaciärer och rosa skidglasögon, kan man definitivt diskutera om...

... exakt hur roligt det är att gå upp-och nerför trappor iförd ett par för stora pjäxor.

... varför alla hotell envisas med heltäckningsmattor på golvet. Är det så för att det är praktiskt (och det kan det ju knappast vara om hotellgästerna råkar spilla någonting på det eller om de ignorerar den osynliga skogränsen precis vid dörren), för att det ska dämpa höga oljud eller för att hotelldesignarna helt enkelt tycker det är snyggt?

... duktiga jag som lyckades åka en hel svart backe utan att ramla någon gång (sen så ramlade jag ju precis efter jag hade stigit av knappliften, men det är en annan sak).

... förrätter och hur otroligt stora de kan vara. Jag fick en ruccolasallad och den var nästan lika stor som varm- och förrätten tillsammans. Är det inte lite meningen med "apitizers" att man bara ska bli lite sugen?

... det otroligt, fantastiskt och häftiga faktum att jag har befunnit mig på (och åkt skidor ifrån) ett 1700 meter högt berg omgivet av ännu högre snötäckta toppar. Utsikten därifrån? Mja, inte så pjåkig.

... varför jag kunde börja använda mina tänder till att tugga någonting hårdare än en banan en vecka efter att rälsen spändes, när min tandläkare sa att värken skulle gå över bara efter ett par (=2 st) dagar.

... hur mycket läsk en människa kan innehålla innan den spricker.

... Peppes Pizza's pizzor (pröva säga det femton gånger i snabb takt), som måste vara dom godaste jäkla pizzorna jag har ätit i alla mina liv. 90 norska pix och så fick man vräka i sig så mycket man ville. Det kallar jag en affärsplan.

... norska skidsportskommentatorer och hur roliga dom låter när dom kommentaterar.

... kanske världshistoriens dåligaste skämt. "Det satt två kannibaler vid vägkanten.

   - Jag är jättehungrig, sa den ena.

   - Jag med, sa den andra. Vi äter nästa människa som går förbi.

   Dom väntade ett tag och sedan såg de båda en riddare komma gående mot dom. Då utbrast den andra kannibalen:

   - O nej, inte burkmat!". Sa Max och skrattade. Fy fan vilken humor.

... mitt vågade trollklipp. Eller vanliga klipp på Trollklipp. Vad man nu vill kalla det för klipp.

... hur mycket jag egentligen vill ha en systemkamera. Jag vet inte hur mycket längre till som jag klarar mig med min 2 mp-kamera a la Sony Ericsson. Det är så otroligt frustrerande att se en fin sak i verkligheten och sen inte kunna visa det för andra i samma skärpa i efterhand.

... hur onormal (läs geekig) man egentligen är om man lyckas läsa ut HP and GoF på två dagar för ungefär sjätte gången (och dessutom använder sig av bokens förkortning).
... femstjärniga hotells service. Behöver man en datorsladd får man det levererat till dörren efter tre minuter. Råkar dom göra det minsta felet man kan göra vid en roombeställning får man både en 200-kronors ceasarsallad och en créme brulé gratis. Dessutom gillar jag det faktum att man har möjligheten att bada i en rääääätt mysig pool på 35-våningshöjd brevid små söta skålar med gratisfrukt.

Nu ska jag fortsätta och knapra i mig de torkade annanasbitarna som jag var klok nog att köpa idag och fortsätta njuta av utsikten härifrån hotellfönstret. Kan man se ända till Stockholm tro?

Boy var det skönt att få spendera lite pengar idag. Jag släpade med mig Astrid in till stan och det blev en kofta och två tröjor på weekday. Jag erkänner att jag faktiskt längtar till den affären ibland.

I morgonbitti klockan kvart i 7 (hysteriskt tidigt) drar jag iväg till Norge då. Det ska bli kämpeskönt att få komma bort en stund, till riktig snö och kyla. Även fast solen nu har börjat värma lite vår-aktikt så känner jag att jag behöver vintern ett litet tag till. Så, ja. Vi synns väl på söndag kväll igen. Då kommer jag antagligen klaga på hur uttråkad jag var under den långa bilresan och babbla på om höga berg, misslyckade åka-lift-försök, förhoppningsvis min nyhittade norske prince charming och framför allt härliga tankar som poppat upp i hjärnan under veckans tidsförlopp.

Om ni mot all förmodan inte kan hålla er tills dess så kan ni roa er med att tänka på ungefär världens roligaste ord; äppelskrutt (i bestämd form blir det äppelskruttet och i plural blir det äppelskrottar). Freeeeeed!

Tänk vad dagens unga har blivit mer sociala och framför allt skrikiga. Idag när jag gick hem från station Tullinge poppade helt plötsligt en pojke i (tja, vad kan han ha vart?) 10-åldern kanske in i mitt synfält och skrek "Tjeeeeeeeeenare polarn!". Höll på att skämma livet ur mig.

Och nu har jag lov. Lov, lov, lov. L O V (E). Och just nu är det rekordslagning som gäller. Jag och Toffe (Azze och Dot-man gick och knöt sig) g33kar loss på msn och vi är stolta över det!

Nu när man inte kommer på någon passande häslningsfras ska jag dra till med det gamla hederliga hej, hej, hemskt mycket hej.

Internet har krånglat och under tiden har jag funderat en hel del. Dagens stora fråga måste väl ändå bli som följer; När ska Sverigest smartaste människor slå ihop sina hjärnor för att komma på en åtgärd till illröda och iskalla näsor? Jag är säkert inte den första som föreslår det, men skulle det inte vara otroligt smart med en näsvärmare? En sån liten mini-filt som man lägger på näsryggen och fäster med nätta, skära sidenband. Det finns ju både öronmuffar och handskar i alla dess slag. Varför tar ingen tag i problemet genomfrusna näsor?

Sen har metallbiten i munnen blivit installerad i dagarna. Jag känner mig som Darla, skitungen i Hitta Nemo som dödar fiskar och skrattar sådär fult. Och smärtan sen. Jag tror jag aldrig har haft såhär ont förut. Jag har ungefär två tänder att tugga mat med och dom har också börjat strejka nu på grund av att alvedonen till sist har släppt. Dom andra är jätteömma och jag kan knappt nudda dom med tungan utan att jag måste skrika högt. Jag började till och med gråta när jag skrattade på lunchen. Bara därför liksom. Jag bara fasar för 4 april då jag inte bara ska spänna tandställningen på övertänderna igen, utan också ska sätta in, och spänna, rälsen på undertänderna.

Jag kom precis hem från Älvsjömässan där Sofie har sin monter för SafeWay Uf. På vägen hem stannade vi faktiskt på McDonalds för mat. Jag har nu upptäckt den ultimata smakupplevelsen. Päronmilkshake, pommesfrites och cheddarchees-dip. Verkligen värt att prova kan jag lova.

Imorgon kommer barnbidraget också. H a l l e l u l j a. Jag trodde jag skulle hinna dö innan det trilla' in på kontot.

Sen så kan jag passa på att nämna min snilleblixt jag fick härom dagen. Det är nämligen så att Sofie inte har bott hos pappa sen typ parisresan i höstas och har därför inte varit i behov av någon säng. Jag har också alltför länge knotat över att våra sängar här bara är 90 cm breda. Den fantastiska idéen kom då upp att jag helt enkelt skulle skjuta ihop våra plutt-sängar till en stor. Huuuur skönt?

Är det någon som har något bra boktips förresten? Eller nåt annat som man kan roa sig med när man ska spendera 8 timmar i bilen och yttligare en vecka helt isolerad i snöiga Norge? Ja, jag åker nämligen på skidsemster under sportlovet. Det ska bli riktigt mysigt, fast det stora but:et (ha-ha) är att internet inte kommer funka när jag är där och smsen kommer kosta alldeles för mycket för min plånbok. Fast riktig snö och sen en kort trip till Oslo, och fem-stjärniga hotell, kan nog kompensera det. Det kan det nog. Ja, det kan det. O ja.

"Dude, that's superdudieawsome!" / Emma, favorit i repris.

Jag måste erkänna att jag aldrig har gillat alla hjärtans dag. Alltid blir alla så hysteriska över kärleken och blir så jobbigt känsliga. Jag undrar varför den där snubben Valentine egentligen hade för avsikter med denna dag. Kärleken borde ju inte bara firas en dag om året. Varför lägga krut på att hitta den perfekta rosen och chokladasken då, när man kan ge den man är kär i en kram varje dag istället? Jag fattar inte grejen.
Sen så brukar heller ingen alla hjärtans dag sluta bra. Man blir alltid tre gånger mer upprörd om någon ändrar planerna och alltid tre gånger surare om man råkar bränna middagen.

Fast. Kanske har jag fel inställning. Hittils idag har jag haft det ganska trevligt. Och sen så kommer nördarna hit ikväll för en hemmakväll. Med mycket té, konversationer och en optimistisk inställning kan jag nog känna att jag klarar mig. Även fast man inte själv har någon att visa denna hysteriska kärlek emot.

Även fast jag längtar hela veckan blir jag alltid så förvånad när jag går hem efter skolan på fredagseftermiddagarna och inser att det faktiskt är helg.

Idag pratades det om Disney-filmer och jag började tänka på alla prinsessor som är så vackra, har så fint hår och så fina klänningar och som har hittat deras prins som dom vill spendera resten av livet med. Inte konstigt att alla, eller dom flesta i alla fall, blir avensjuka (jag ville ha Ariels hår, Esmeraldas klänning och Dimitri som min egen prince-charming) på dom, dom har ju hittat allt man förväntas hitta i livet.

Jag kommer ihåg när min storasyster hade sett på Törnrosa. Kommer ni ihåg scenen där de tre goda feerna ska göra en klänning, städa och baka en tårta till Törnrosas födelsedag? När Tant Fina läste i receptet och sa tusk till tesked, tsk? Min syster skulle skriva ett eget recpet och i stället för att skriva just tsk skrev hon tusk, med ett u alltså. Tusk. Ha-ha.

Jag tror jag ska kila och titta på Spiderman igen. Nämnde jag att jag älskar den? Sija suckers.

Det känns som om den här torsdagskvällen helt plötsligt blev så mycket ljusare när Sofie kom in med lite pengar till mig i ena näven och Spiderman, utsedd till världens bästa film helt utan extra betänketid eller tvekan, i den andra.

Skridskorna gick bättre än väntat. Faktiskt. Jag spelade till och med hockey, med en alldeles för stor och felvinklad klubba dock. Team Elin vann helt klart matchen, i alla fall moraliskt.

Jag är på gott humör nu. Jag har aldrig tänkt mig själv som vidare smart, men när man äntligen fattar det här med hur man skriver variabler i procentuträknings-skit så känner man sig som freakin Einstein. Boost för självförtroendet om inget annat. Nu ska jag bara låta det sjuka in så får vi hoppas på att jag tar alla mvg-frågorna i morgon. Jag känner mig som en optimist ända ut i fingertopparna!

"The only boat in the hole world that can't sinq is friendship." / Sandy i Vänner. Lite småcorny kanske, men jag bara älskar såna ordvitsar!

Jag har lite ont i nacken nu efter ha suttit böjd i en timme över skrivbordet och pluggat. Har lite småont i handen också när jag tänker efter. Förslag på smartare sätt att förbereda sig inför veckans tre prov? Ingen?

Låten Mr Sandman, den gamla versionen av The Chordettes, har gått på replay i min hjärna hela kvällen. Det är lustigt, det är ju samma grupp som har gjort Lollipop, som jag lyssnade konstant på när jag var yngre. Jag kommer ihåg att jag blev så inspirerad av dom att jag försökte sätta ihop en egen doa-kör, bestående av mig och tja... mig. Det lät inte riktigt lika klangfullt måste jag erkänna.

Imorgon har vi skridskor på idrotten. Det ända jag kan göra nu är att be att Tumba skridskohall inte har ett par grillor i strl 37 att låna ut till mig. Annars måste jag möta grabbsen på hockeyrinken. Det skulle jag helst slippa om man säger så.

Jag vet inte varför jag fortfarande är uppe. Jag är inte särskilt pigg, jag ska upp tidigt imorgon och jag har lovat mig gång på gång att jag ska ligga och snarka senast halv 11. Men grejen är att jag ibland känner mig lite smårädd för mardrömmar. Eller smårädd; snarare livrädd.

Jag kommer i håg en särskilt otäck en från när jag var mindre. Då drömde jag att jag och en kompis (det ändrades varje gång beroende vem jag hade vart mest på dagen) gick utmed ett klippstup. Det var någon som ledde vägen framför oss. Häxan långnäsa kan jag minnas att hon hette. Hennes hatt var full av spindlar. Vi gick där och skrattade (jag och kompisen) och rätt som det var hör vi en åsk-skräll samtidigt som häxan börjar skratta ett sånt där elakt häxskratt, som man hör i disney-filmer, och hon vänder sig om och drar ner både mig och kompisen över klippkanten. Jag skriker och vaknar med ett ryck med händerna framför mig som i protest mot marken som i drömmen bara kom närmare och närmare.

Kanske var det känslan att bli sviken, känslan av att falla ner i mörkret eller så har jag helt enkelt tittat för mycket på Snövit, men det är nåt med den drömmen. Jag har inte drömt den på år men jag är fortfarande lika rädd för den. Jag har dock hittat ett rätt effektivt botemedel mot saker man inte vill drömma. Jag brukar faktiskt tänka på dom innan jag somnar. Jag vet att alla andra brukar försöka göra motsatta, men det brukar i alla fall funka för mig.

Idag komm Emerich till vår skola. Han överlevde fem förintelserläger under andra världskriget och förlorade 5 familjemedlemmar, för att inte tala om vänner och bekanta. Han berättade om det han hade tvingats bevittna och uppleva, all sorg, hat och våld. Med sig hade han "ex-värstingen" Patrick och snubben-med-skön-dialekt (fan, kommer inte ihåg vad han heter). Lärorik dag om inte annat och deras berättelser visar att vi alla innerst inne bara är människor, att vi har svagheter men också styrkor och att det är vårat val hur vi använder dessa.

Sen om ni befinner er i samma sits som jag, desperata efter lite tidfördriv, kan jag tipsa om kanske världens bästa stockholmslive-klipp som Johan Glans står för. Kanske kan ni med hans ord förstå hur rolig hans DarkVader immitation är. När jag försökte mig på den under lunchen såg Frida och Linda bara ut som två frågetecken.

Imorgon ska jag nog knalla in till Stureplan med praoplatsen-pappret. Det måste ju in på en vardag och det skulle vara skönt att få det avklarat så att platsen är 100 % säker. Jag tycker nästan det är lite för bra för att vara sant. Alla andra har nästan inte lyckats hitta några platser alls. Jag väntar nästan på att dom ska ringa från Urban-kontoret för att säga att jag allt som allt inte är kvalificerad nog för att få praoa där. Peppar peppar.

Ska nog göra ett försök till att knyta mig. Vem vet, jag kanske drömmer om glass och fågelkvitter i stället? Låt oss hoppas. Som avslutning kan ni få höra ett av de många citaten från Emerich som vi hört under dagen. Och nej, Linda, jag kan inte hjälpa det, det åker upp på bloggen;

"Det finns bara ett land och det är Jorden. Det finns bara en religion och det är kärlek."