If you wanna make the world a better place.
Saker har hänt dom senaste dagarna. Saker som är av yttersta vikt.
Bilder på Kooks hemsida har kommit upp från Hard Rock Calling i Hyde Park. Det känns som en stor spark i magen och sedan ett par till på smalbenen när jag inte kan hjälpa mig själv utan måste titta efter. Faktumet att dom uppträdde en dag efter att dom var tvungna att ställa in på Peace&Love och dessutom att det var just i Hyde Park, stället där jag skulle kunna döda just nu (eller kanske inte) för att få vara, dom uppträdde är obeskrivligt smärtsamt.
Michel Jackson (stavar jag rätt ens?) är död. Inte nog med att världen går miste om dess största popstjärna genom tiderna; jag förstår allt för väl hur de miljoner människorna som väntade på hans konserter i London känner sig just nu. Ilska? Kanske det. Sorg? Antagligen. Besvikelse? Absofuckinglutley.
Heja musiksommarn 2009!
She came into my show just to hear about my day.
Den akustiska konserten med Winnerbäck var också så otrolig sommrig. Det var nästan värt hela deprissionen över mina hjältars frånvaro från festivalen.
Nästan.
Pick a star on the dark horizon.
Fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan
fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanf
anfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfa
nfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan
fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanf
anfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfa
nfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan
fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanf
anfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfa
nfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan
fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanf
anfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfa
n. Fan.
No need to say goodbye.
It started out as a feeling
Which then grew into a hope
Which then turned into quiet thought
Which then turned into quiet word
And then that word grew louder and louder
'Til it was a battle cry
I'll come back when you call me
/Regina S.
Jag känner mig så obetydelsefull stunder som denna. Stunder när jag lyssnar på låttexter, och verkligen hör dom. Hör bakmeningarna, budskapen som artisten i fråga försöker förmedla.
Stunder som denna vill jag inget hellre än att plocka upp pennan och skriva en lika vacker, deprimerande och uttrycksfull text som alla dom jag lyssnar på har gjort Jag vill inget hellre än att kunna låta fantasin flöda för att måla upp färggranna bilder av minnen, ljud och lukter. Jag vill inget hellre än att kunna hitta på fiffiga rim som får mig själv att småle litesådär över min egen kvicktänkhet. Jag vill inget hellre än att kunna beskriva en värld som är lika vacker som mina förebilders.
Det slutar alltid med att jag lägger ner pennan innan jag ens har format första meningen.
Sanningen o säga, så hittar jag aldrig någonting att skriva om.
You want to be dressed in poetry.
Jag är hemma nu. Hemma i Tumba, Sverige. Hemma hos sängen, hemma hos gitarren, hemma hos katten, hemma hos salladerna och all nyttig mat.
Men jag är inte hemma hos tegelstenarna i Sussex Gardens. Jag är inte hemma hos de oräkniga vattenpiporna på Edgwere Road. Jag är inte hemma hos duvorna i Hyde Park, trängslen runt Oxford Street, Mayfair och Soho. Jag är inte hemma hos den mysiga bokaffären vid Notting Hill Gate, inte heller hos träbänkarna i Kensington Gardens, fotbollsplanerna i Regents Park, marknaden i Camden eller Absolute Vintage i Hoxton.
Att en stad kan röra en så mycket har jag aldrig förstått förut. Det är lite som när jag var i Paris i höstas, fast i en större, mycket större, dos. Jag överdriver inte det minsta när jag säger att London verkligen är en stad som jag skulle tänka mig att leva i. Klimatet, människorna, gatorna, träden, de röda telefonkioskarna; alla får mig att le. Stort.
London baby.
Jag är så uppstressad just nu att jag knappt kan prata ordentligt, ännu mindre forma rationella meningar.
Jag säger bara take care & I'll see u in a week!
Beauty is a card that most get played by orginazations.
Tänk vad jobbigt det skulle bli att komma tillbaks igen.
I heard you could have the time of your life. Don't think twice. Don't think twice.
Det ska jag ändra på. Den här sommaren ska jag och Frida bli dom mest kulturella människorna i världen.
"Twilight är inte bara en bok. Det är en epidemi."
I'll be fighting for my lovestory.
Igår var det femte juni. Det känns så himla sommrigt att kunna säga så, även fast vädret tycks tycka annorlunda. Just nu känns det faktiskt ganska omöjligt att vi kommer få någon sol alls i helgen.
Igår tog min syster studenten. Tänk att min syster, min syster, har vuxit upp så pass att hon är klar med "barn-delen" i sitt liv och redo att gå in i nästa, den lite mer vuxna "hjälp-jag-har-ingen-aning-om-vad-jag-vill-göra-med-mitt-liv-delen". Såklart var jag och tittade när hon sprang ut (eller hörde rättare sagt, om inte att skymta några få svart-vita mössor över ett hav av paraplyer och påklädda axlar räknas), när hon sedan gick på sitt flak (stackarn kunde inte ha sina alltför fina skor på sig, så hon syndes inte ens över räcket på lastbilen. Hm. Går korthet i familjen månne?) och medverkade också senare på hennes folkrika mottagning (som hölls i mammas pytteyttelilla lägenhet. Milton the Cat darrar nog fortfarande under sängen.) Jag sa det tusen gånger igår, men jag ska ta det yet again; GRATTIS SOFIE!
Igår var det exakt en vecka tills jag sitter på ett plan till London. Jag bara drömmer bort tills jag kan få titta ut på regninga sverige uppifrån och veta att jag inte behöver komma tillbaks på en stund. En flykt från verkligheten, om man vill uttrycka det så. En flykt till paradiset, eller i alla fall en stad med mer second hand-butiker och avgaser än Stockholm.
Idag är det nationaldagen, Sofies baksmällsdag och bara sex dagar kvar till Arlanda-Heatrow-sagan. Och jag mår bra förresten.
Come to me on friday or saturday or sunday, but i can wait til' monday.
The telephone is singin', ringin'. It's to earlie, don't pick it up.
Idag gick jag hem barfota från skolan. Med genomblött hår och stelfrusna armar. Jag hoppade i varje pöl jag kunde hitta och vattnet däri var varmt.
Idag gillar jag regn.
