Isn't he something?
När blev solen gul, när fick vagnen hjul?
När blev himlen blå, när blev molnen grå?
När blir vinter vår, när får foten tår?
När får vinden ro, när kan jag börja tro?
You can have it all and wrap it into the world.
Nu ser jag alltså fram emot en filmkväll med Föräldrafällan, Svanprinsessan och Selma & Johanna med en sparad påse annanasringar. Jag bryr mig allvarligt inte om jag tvingas gå runt hela dagen imorgon med huvudvärk.
Lalalalalalalalajf is wonderful.
När inspirationen tryter kan man egentligen bara blicka framåt. Vilket är precis vad jag gör just nu.
Jag blickar framåt mot den 11 juni då jag slutar skolan och får slippa sitta uppe sent på nätterna på grund av redovisningar, uppstatser och prov. Då jag helt enkelt bara kan få sova. 16 dagar kvar.
Jag blickar framåt mot den 12 juni då jag packar ihop mig ett knyte & gitarren och beger mig till London, där jag ska uppleva, skratta och promenera i Hyde Park med en söt britt. 17 dagar kvar.
Jag blickar framåt mot den 25 juni då jag och min vän Angelica ska uppleva SLs tågtransportion på bästa sätt mot Dalarna. Där ska vi sedan sjunga oss hesa tillsammans med Kooks, Lasse W och resten av Borlänge. 30 dagar kvar.
Sedan blickar jag framåt mot alla lata dagar i solen, mängder med piggelin, den något obestämda resan till Visby med Frida och sena nätter fulla med onda myggor och trevliga människor.
He catches raindrops on his window.
Jäkligt gott måndagskrubb, 1 (otålig) pers.
1. Koka upp lite vatten i tekokaren. Det sparar både tid och energi.
2. Lägg i så mycket färsk spenatfettuchini som önskas.
3. Värm mammas otroligt goda leftover från champinjonsåsen i valfri ung (micron går snabbast).
4. Skär upp lite färska tomater i slarviga bitar och skölj lite babyspenat.
5. Häll av pastans vatten, häll över såsen och släng i grönsakerna.
6. Avnjutes så fort som möjligt.
Just stuck inside the gloon.
Och Fanny, jag förstår vad du menar. Han är övermusikalisk.
If i could be naive again.
Är det bara en slump eller finns det faktiskt någon mening med att det är så att man aldrig kan få ha en ren åsikt om någonting? Måste allt verkligen ha en baksida också? Och, måste man alltid inkludera den i sitt beslutstagade, eller är man tillåten att ignorera den en gång, låta fantasin flöda till sådana ställen där man övertalar sig själv att man inte ens bryr sig?
Varför ställer svaren mer frågetecken än själva frågorna?
The road flew away beneath my tires.
A bit too much sci-fi in ur shelf with dvds.
Idag var jag på visning i Tullinge Skog.
Tullinge Skog har alltid vart som dött för mig. Det är ett sånt ställe där man bara sätter sin fot när man hälsar på sina släktingar, där man alltid går vilse när man är på promenad med hunden och där en, och endast en, buss går, och då bara lite mer än en gång i timmen.
Jag ska inte ljuga, så jag säger rakt ut att jag aldrig har önskat bo där.
Så, jag var på visning. Det var ett sånt där hus som ser ut som en flyttkartong storlek större som man har klippt ut några hål till fönster och slängt lite färg på. Ett sånt hus som ser, rakt ut att säga, fult ut. Men en halvtimme senare som vi hade parkerat bilen, på vad jag är säker var ett annat hus ägares uppfart, och gick ut igen kunde jag inte komma på en enda anledning till att inte vilja bo så som den människan inne i huset jag just hade varit i när jag blir gammal.
Såklart slutade det med att jag inte tittade så mycket på själva huset (vilket faktiskt var väldigt fint, med en överdrivet stor tomt där äppelträd, vinbärsbuskar och solsken inte alls behövdes trängas, med två öppna spisar, bastu, spegel i taket i duschen och fyra stora ljusa sovrum), utan jag siktade mest in mina ögon på den otroligt kulturella inredningen.
Jag slår vad om att det var en rätt gammal människa som ägde huset för tillfället. I sitt arbetsrum hade denna gammla fotografier på barnbarn från 70-talet och svartvita porträtt av gamla mostrar och farfarsfarfäder. Det fanns pärmar fulla av anteckningar och kartor från alla världens hörn och kanter som människan troligen hade besökt (Italien, Frankrike, Nya Zeeland, Florida, Japan, Kina och Egyptien är bara några av länderna jag lyckades hitta). Varje liten oanvänd yta av husets väggar var täckt av tavlor i olika stilar, alla så vackra att jag fann mig själv med känslan av att gå på ett muséeum. Alla skrivbord och bänkar var av gammalt smideri (jag. vill. ha!) och anlagstavlan i köket var fylld av kvicka citat, såsom "attityden är den viktigaste kryddan".
Och på övervåningen fanns där det finaste rum jag någonsin sett. Med en egen öppenspis, världens gulligaste blåblommiga tapet och med stora fönster i söderläge synliga så fort man klev in i rummet. Som om inte detta skulle vara nog, började jag nästan gråta när jag vände mig om mot dörren till rummet, och tittade mot sängen.
Över dom fina spetslakarna fanns ett helt bibliotek inbyggt i sänggavlen, där böcker som Nelson Mandelas självbiografi och så många diktsamligar att alla mina tår och fingrar inte skulle har räckt till för att räkna dom trängdes och gav sin underbara skugga över nästan tre av de fyra blommiga väggarna.
Jag har redan bestämt mig att mitt liv skulle komma att sluta lika kulturellt som denne som sov i sängen under historierna, vars utgivningsår säkert täckte ett helt århundrade, när jag satte mig i bilen igen.
Efter ett tag med mina ljuva minnen av huset började också en annan, annurlunda och mer rynka-på-pannan-och-inte-riktigt-förstå-tanke formas i mitt huvud.
Varför i hela friden ville säljaren inte bo kvar i sitt egna palats av konst längre?
Och grattis Mormor förresten, till ännu en 25+-födelsedag! Glasstårtan var jättegod!
BB, won't you help me understand?
Jag syftar såklart på Kinderäggs-reklamen. Ni vet, den där där en pojke och hans pappa sitter i en biosalong. Fadern räcker fram sitt barns Kinderäggbar. Det är bara det att chokladen saknas och den stores kinder buktar ut samtidigt som hans ögon har det där skamfulla utrycket hos någon som har gjort nåt dom vet att dom inte borde göra.
Pojken småskrattar lite åt sin fars kriminalitet och sedan visas glatt Kinderäggs logotyp upp, samtidigt som någon glad musik spelas.
Detta, anser jag, vara grov falsk marknadsföring. Att ett barn kan glädjas tillsammans med sin pappa Tjuven bara för att det är Kinderägg. Jag skulle däremot flippa ur, skrika fula svärdomar och hoppa på min pappa på en gång om jag kom på honom att äta min choklad.
I toss and turn.
Irriterad på mig själv för bristen på självdiciplin gick jag tvärs igenom rummet mot mitt stora fönster som vetter ut mot Tuna. Jag blickade som vanligt ut i mörkret medans min hand rörde sig mot rullgardinen.
Sedan blinkade jag till och tittade. Ordentligt.
Himlen var helt klar. Kolsvart. Bara någon enstaka buss syntes till och gågatorna var tomma. Marken var fortfarande blöt efter kvällens skurar och de nyutslagna bladen på eken utanför svajade lite osäkert i den lätta vinden.
Min blick drogs uppåt. Mot månen. Den var inte full än, med den lös så klart på något sätt.
Jag undrade hur många människor som har tittat upp mot månen som jag, blinkande, studerande och beundrande, hur många som har häpnat över hur vacker den egentligen är.
En kort sekund senare tänkte jag på folk i andra länder. Om det fanns några i Kina som just då, som jag, stannade upp mitt i en sinnesstämning, mitt i en syssla, för att för första gången se.
Sedan åkte två moppar förbi, jag gäspade ofrivilligt och mitt förnuft sade mig att det antagligen inte var natt för tillfället i Kina. Jag lät rullgardinen glida ner och täcka fönstret.
Men ögonblicket när jag förstod att allt, till och med Tumba, kan vara vackert i rätt ljus kommer jag förtfarande ihåg.
You only just walked out the door.
Bara för ovanlighetens skull tänker jag dedikera det här inlägget till det UNDERBARA vädret och den här UNDERBARA låten av mina hjältar.
