The fractions in our hearts, the lovers who tore us apart.
Imorgon är det 1a september. Imorgon är det exakt 70 år sedan andra världskriget startade med Tyskarnas anfall mot Gdansk, Polen 1939.
Tänk att det är bara är 70 år sedan. 70 år sedan som en enda människa hade en sån makt över en nation att andra demokratiska länder inte hade någon chans att motstå den (till en början). 70 år sedan som en enda människa kunde förändra flera miljoner människors sätt att tänka, tycka och handla. 70 år sedan som man förtjänade en utdragen, smärtsam och förudmjukande död bara för att man föddes i en religion som inte gillades av den där enda människan.
Efter 70 år är världen helt jämställd. O ja.
Let's lay in the sun and count every beautiful thing we can spot.
Just nu...
... är jag ganska trött utan att jag är sömnsugen. En konstig ekvation faktiskt.
... sitter jag och läser Austin för fullt. Både Stolthet och Fördom och Kärlek och Vänskap. Underbara böcker.
... sitter jag också i en ihopsjunken buddha-sits med korsade ben som gör att jag kommer bli puckelryggig när jag blir 35.
... sträcker jag därför på mig.
... undrar jag varför mina blommor vägrar rycka upp sig, trots att dom har fått både ljummet vatten, syre (jag har så snällt stått och andas på dom) och sällskap (jag försökte dra en rolig vits med, men jag tror inte att dom fattade poängen helt).
... är jag väldigt sugen på en stor kopp varmt kardemumma-te.
... tycker jag att mitt hår doftar alldeles förträffligt gott.
... tänker jag på att det här egentligen är ett förfärligt slöseri med tid.
Stop chasing paths.
Deathweight on Velveteen.
Hints.
Storm.
Jag lyfter på hatten, bugar, bockar och niger för José Gonzalez.
And you do say that you do parade.
Min inspiration ligger just nu på time out. Den har helt enkelt checkat in på något billigt ryanair-flyg (för mer har den inte råd med) och åkt på semester utan att lämna något som helst medelande på min telefonsvarare. Kanske hör den av sig snart. Kanske stannar den kvar i främmande land som jag bara kan drömma om just nu.
Vi väntar spänt på att den ska komma hem igen och berätta om sina äventyr.
He was a lost poetic and his song's were pathetic.
Jag sitter och planerar. Fixar och knåpar och donar och planerar.
Jag flyttar nämligen inom ett par månader med mina båda hushåll. Två nya rum att försköna blir då följden och jag är lite smått spänd över vad som komma skall. Därav fixningen och knåpningen och donandet och planeringen redan nu.
Jag är så himla pepp på att göra mina rum till något fantasifullt, något som ger mig mer inspiration tillbaks än vad det kommer ta att göra iordning det, något som får mig på bra humör, något som jag kan sätta mig i och känna en hemkänsla (vilket är något jag får sällan).
Fördelen är att jag har två rum att fixa perfekt, precis som jag vill ha det. Nackdelen är att jag har två rum att fixa perfekt, precis som jag vill ha det.
Därför sitter jag och planerar. Fixar och knåpar och donar och planerar.
It's a golden ring. It's a twisted string.
Dagens stora drös av inspiration.
I beat ya sucker, su-su-sucker.
In his arms she fell as her hair came down.
Jag tas direkt till mitt egna underland när jag hör den här sången, där allt består av blommor, guldiga solnedgångar och kärlek.
Autumn thoughts, depressing thoughts, just always-in-the-back-of-your-head thoughts.
Nej, jag har inte skrivit på ett tag. Jag försöker liksom suga i mig varenda sekund av mitt resterande sommarlov innan det tar slut. Om jag kunde svälja det gröna gräset, dom fluffiga, vita molnen, den blåa himlen, dom lätta briserna, värmen (framförallt värmen) och dom svindlande vackra solnedgångarna så skulle jag göra det. Bara för att få ha kvar känslan av sommar kvar i kroppen.
Jag vet att jag typ i mitten av juli sa att jag ville ha höst och vinter igen. Nu när jag i princip har fått det, med oroväckande skyfall i form av 10-mynt-stora hagelkulor och isande regn under Midanattsloppet till exempel (go gooooooo pappa!), känner jag att jag inte skulle sakna det om det försvann.
Kanske måste man inse att man aldrig kommer vara nöjd med det man får. Så fort det blir sommar rynkar man på näsan och säger "och?", även fast man har tjatat om det månad in och månad ut. Så fort man har fyllt år så längtar man redan tills nästa födelsedag och tycker att 15 är helt otillräckligt. Så fort man har ätit en måltid som gjort att man har blivit proppmätt kan man inte ens komma ihåg känslan att vara hungrig längre och man blir nästan lite illamående bara av tanken på yttligare en portion. Det är som att vara så förblindad av det man har fått att man glömmer att öppna ögonen och uppskatta det.
Nu har jag öppnat ögonen rejält. Hungern har kommit tillbaka. Jag vill ha en till portion. Och jag kommer att få vänta ett helt år innan jag får öppna mina 16-års presenter.
A night of big letters.
I hear her heart beating, loud as thunder.
Ja, jag är nästan lite rädd faktiskt.
And you see me waiting for you on the corner of the street.
Ikväll när jag kom hem tog jag en cykeltur genom Tullinge. Till centrum, vidare till Ekberg, vidare Tullinge Gård, upp runt Norrskensbacken, vidare till järnvägen, tillbaka till centrum och sedan hem igen. Ingen musik i öronen och absolut inget sällskap. Förutom cykeln då.
Med andra ord; jag hade en del tid till att tänka på både helt orelevanta frågor och frågor av yttersta vikt. Frågor som jag i båda fallen väldigt gärna skulle vilja ha svar på.
1. Varför kallas en mans 6-pack, aka magmuskler, för tvättbräda? En tvättbräda är randig; utkarvat i flera olika nivåer för att så effektivt som möjligt få bort smuts och tvål från önskat tyg, och defenitivt inte uppdelad i sex kvadrater. Kanske menar man förresten att musklerna är så hårda att man skulle mot allt förmodan kunna skrubba just smutsig tvätt mot den och få samma resultat som man skulle få av en riktig tvättbräda? Min fråga då är hur i helsike man skulle kunna genomföra det, då huden antagligen skulle bli illröd och flagna upp sekunder efter att man börjat. Kanske har det inte alls med tvättbrädor egentligen att göra. Kanske är det något slags kodord som man ska vara tvungen att klura ut. Kanske... Kanske har det att göra med tvättbjörnar, som är mycket stora och starka, och sedan med att döda och bre deras inälvor på en macka för att visa att det i själva verket är en själv som är stor och stark. Tvätt-breda. Och det med en lätt göteborgsdialekt blir väl typ "tväättbreaäda", vilket typ stockholmarna har tolkat som "tvättbräda". Kanske?
2. Varför i helvete har man byggt en fyrbils-parkering, ställt en infoskylt och dessutom en Times Square-liknande skylt där meddelanden som "Välkommen till Botkyrka" och "Fruktmarknad med operaföreställning på Hågelby" står skrivet, när man i själva verket skulle kunnat har byggt en rondell där istället, för att på så sett minska trafiken, minska Stockholms avgaser och rädda världen? Jag förstår inte.
3. Varför tog det tjugo minuter för mig att inse att min framhjulsbroms har gått sönder ?
4. Varför tog det yttligare tio minuter för mig att inse att min cykel inte var pumpad ordentligt?
5. Vart är min pump förresten?
6. Att cykla är väldigt trevligt. Varför gör jag inte det oftare?
She's up and goes around, get her tickles in the right place and fall right back upon the ground.
Jösses, vad jag kan sympatera med henne.
I still see him when I can, he always mentions you.
Jag har hamnat i en sån där The Kooks-svacka igen. En sån tidsperiod då jag praktiskt taget inte gör något annat än att sitta på en stol, stirra in i väggen och lyssna på deras låtar. Inte för att jag lider av det på något sett; det är bara så himla mycket annat man inte hinner med. Jag menar; för heavens skull, jag börjar ju skolan igen om 16 dagar. Ändå kan jag inte känna den där stressen.
Kanske behövs inga teraputer och psykologer; proppa in ett par hörlurar med The Kooks i örat på en stressad person så ska du se att det hjälper.
Eller är jag bara förblindad av kärlek?
And he goes off, with laughs and jokes around.
Ibland önskar jag att jag också var en kattunge.
Ibland önskar jag att jag var en häst också. Särskilt nu på sommaren. Äta gräns, springa i hagen, dricka vatten, äta gräs, bli borstad, äta betfor, springa lite till, dricka vatten och äta gräs. Det verkar vara ett rätt bekymmerlöst liv.
Ibland önskar jag att jag var en fågel med. Att få flyga och få se himmel hit och himmel dit, så långt korp- eller örn- eller duv- eller blåmes-ögat når. Att få känna den där hisnande känslan i magen och kunna reta alla dom som inte kan lyfta med än en eller två meter utan lyftkran eller studsmatta.
Ibland känner jag att jag önskar att jag var något djur lite för mycket.
