There's broken hearts in the basement and broken love on the street.
Jag tror att jag har vart på Gotland ungefär 9 gånger i mitt liv. När jag var mindre var jag och min familj där nästan varje sommar fram tills 2005. Vi åkte oftast ett helt gäng familjer och bodde i Fole, Slite och Tofta.
Jag kommer ihåg känslan när jag klev upp klockan 3 på morgonen, packade in mig i den vita volvon en timme senare och hoppandes i baksätet kördes mot Nynäshamn och färjan. Känslan av förväntan och nästan ren lycka.
Jag kommer ihåg känslan när jag, efter att ha väntat i bilkön utanför, till sist kom ombord på den stora båten, spelade kort vid det störtsa fönstret vi kunde hitta som inte var upptaget och sprang till godiskiosken och bollhavet om vartannat. Känslan av mer förväntan och frihet.
Jag kommer ihåg känslan när vi kom fram till vårat boende, när jag sprang runt för att paxa det bästa rummet med den bästa sängen, gjorde mig redo för ett snabbt dopp i havet och sedan känslan av smått hysteri omkring mig för att komma iväg till Visby och shoppingen. Känslan av ännu mer förväntan och hej-jag-mår-lika-bra-som-ted-beskriver-sig-att-känna-i-alla-sina-låtar-lycka.
Jag kommer ihåg känslan när man slutligen var hemma igen och började räkna ner dagarna tills man fick åka iväg igen. Känslan av förväntan och nästan olidlig längtan.
När jag var mndre visste jag garanterat att jag skulle komma tillbaka och jag kunde nästan exakt veta vad jag kunde vänta mig.
När jag steg upp klockan 12 i måndags, packade ihop mina saker, fick sjuts av mamma och gick ombord med Frida genom gående-ingången hade jag ingen aning om vad som skulle hända de följande dagarna.
Kanske skulle det kännas konstigt att påstå att en ö på några (eller fler) mil i omkrets kan uppfylla förväntnigar som inte ens finns.
Kanske skulle det kännas konsitgt att påstå att ön Gotland tillsammans med Frida var odugliga till att göra motsatsen.
Under den här veckan har jag känt migexakt likadan som jag kände mig nästan varje sommar fram till 2005; förväntansfull och helt enkelt hög på livet.
Take your scissors, your glue and your pink coloured paper. We'll make our own special place and we'll make it from our own special hands.
- Bete sig helhjärtat som en turist. Du vet att du vill ta kort och ingen dömmer dig det minsta eftersom du redan är omringad av en skock iallafall.
- Besöka Krängu; teparadiset där gotlänska blandningar, egenmålade tekoppar och fat, söta klubbor, burkar med marmelad, honung och inlagde saker, kaffebönor och chokladaskar trängs med söta expediter med bred gotlänska.
- Ta en sväng förbi Stortorget och alla marknadsstånd. Om du ändå är där för att shoppa får du inte missa marknaden som är öppen alla dagar under sommarn och där du kan fynda upp till rent guld. Alltifrån gamla serietidningar till läderriktiga fransväskor till blommiga vaser till 5-minutes-maid-verklighetstrogna-tatueringskopior. Här hittade jag mina älskade JohnLennon-brillor för 49 kronor.
- Rida en tur på Dalhems gård. Nej, det är inte bortkastade pengar och nej, hästarna bits inte för fem öre. Underbara ridstigar och fina hästar står helt till ditt förfogande.
- Vara öppen för att träffa nya människor. Det är på Gotland alla vettiga människor har flytt medans du själv har suttit fast på fastlandet (ba-dom-bom-biiish). Du kommer tacka dig själv om du tillåter dig att lära känna dom.
- Promenera alltid i antingen soluppgång eller solnedgång. Att gå längs med kusten, med Östersjön glimmande på ena sidan om dig och med ringmuren på den andra, sida vid sida om en vän eller kärlek är så mysigt att man får rysningar bara av tanken.
- Hoppa i Fårös salta jättevågor. Man känner sig aldrig så ung och vacker som man gör när man får stora kallsupar, näradöden-upplevelser och sand på fel ställen av kroppen. Framför allt känner man sig aldrig så fri.
- Titta in på ett lokalt krukmakeri. Bara titta dock, aldrig köpa det otroligt fina och svindyra porslinet.
- Köpa brända madlar. Kanske världens godaste godis att knapra på en solig sommardag och försäljarna är alltid, ALLTID, mycket charmiga människor.
- Klinka på gitarren, sitt alltid på marken/gräset och bara känn hur sommaren förvandlar ditt humör till ett som snarare passar en fyraåring som just upptäckt att julafton inträffar två gånger under ett år.
All around him the world grows hard.
Samtal mellan min farmor i sin bil och en polis, vid vägkanten, runt Söderby-området.
Polisen: Blås här i, är ni snäll.
Farmor: Javisst, javisst...
Polisen: Bara rutinkontroll, såklart. Vi har dessvärre haft en del problem med de här områderna. Mycket fyllekörning... Fast ni ser nykter ut, så det är nog ingen fara! *skrattar halvhjärtat*
Farmor: Jooo, det är jag nog också... Hm, ja, förutom kaffet jag drack för en stund sen och det var ju ganska starkt förstås!
So I can shake you. Ooh ooh oooh.
Man kan säga att Grönan har en fram- och baksida.
Framsidan består av kittlande magar, gratis godis mitt i veckan, minnen från förr och möjligheten att hitta både gamla och nya bekanta.
Baksidan går ut på köer, svett och åkattraktioner ut funktion.
Igår kan man säga att framsidorna inträffade storartat och baksidorna uteblev. Tillsammans med underbart sällskap, TobbeTrollkarls bästa preformence och en vinst av en 2kilos-marabou-kaka kan jag lungt påstå att jag hade varit med om en toppendag.
Och. Om du heter Victor, jobbar på Grönan, har gråa shorts och ett fint leende så ville jag och Linn bara tacka för ditt trevliga bemötande; generellt och efter våran första åktur på Insane. Tack.
It never rians in suthern california.
I'm Harry Potter. School is 4 loosers. I'm totally awesome.
Som innehavare av priset som den-största-harry-potter-nörden-vi-känner-priset för fjärde året i rad, känner jag mig själv skyldig att få uttrycka mina åsikter om filmen (HPatHBP) som jag då såg på premiären. Jag varnar dig nu (och råder dig dessutom att titta bort, blunda eller stänga internet-sidan) om du inte har sett denna, eller om du har det och tycker att den var alldeles fantastiskt underbar.
För det tyckde inte jag. Att den var alldeles fantastiskt underbar alltså.
Kanske ska jag göra en lista på posetiva och negativa saker istället, så det här slipper bli otäckt.
Negativa saker.
- Vad FAN var det med Harry-Ginny-förhållandet? Det ska vara en slut-triumf från Harrys sida och inte en självklar flört som Ginny redan i filmens början var medveten om.
- Bill, Fleur eller Scrimgor var inte med alls. Hur dom tänkte bygga upp de sista filmerna då är allt jag undrar.
- Alla inklämda scener som hade hittats på; Harry och mugglarflickan, sprängningen av Kråkboet, saknaden av striden i slutet. Allt var ytterst förvirrande.
- Den osammanhängade rytmen. Seg start och jobbiga repliker gjorde faktiskt att jag tittade ner från bioduken ibland.
- Slutet och det som skulle föreställa Dumbledores begravning. Alldeles för lite plats i filmen tyckte jag. Det kändes bara abrupt och avklippt.
Posetiva saker.
- HUMORN! Helt magisk. Som vanlig stod Ronald för den, men även en Harry hög på lyckodryck var ytterst underhållande.
- Lavender-Ron-förhållandet. Jag älskar scenen på tåget då man verkligen ser rädslan i Rons ögon och ansträngningen att inte börja skratta hos Harry.
- Quiddichen som dom faktiskt hade lyckats klämma in på ett hörn. Hela grejen med att gå på bio gick ju nästan ut på att få se Ron nertryckt i sin vaktar-mössa.
- McLeggen hade dom faktiskt lyckats med.
- Den underbara humorn.
Tja, som en ensamstående film var den helt okej. De kvicka (ibland) replikerna uppvägde faktiskt det jobbiga manuset.
Men jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan av lätt besvikelse.
No, i'm not colour blind. I know the world is black and white.
Hey Mister, how do you do?
Jag undrar om det är det som kallas att vakna på rätt sida av sängen.
Kanske var det mitt undermedvetna som försökte förbereda mig på något sätt inför en toppendag. När jag rullade upp rullgardinen fanns det nämligen inte ett enda moln på den blåa himlen och sen så blir det ju HP-premiär ikväll!
Ja, jag kan självsäkert fortsätta med min överoptimistiska attityd och säga att det här kommer bli en dag värd att minnas.
Och GRATTIS FRIDA förresten!
I wanna be postcard I send you to read.
Att kunna flyga, simma jäkligt fort och dessutom lyckas med att hela tiden se så otroligt söt ut är verkligen något, enligt min mening, att eftersträva.
Gitarrsökandet gick bra idag. Jag har hittat ett par stycken som jag skulle kunna tänka mig att plinka på i fortsättningen. Om någon har något tips om var man kan hitta fina gitarrer för inte för svindlande priser - feel free to share!
Fred, kärlek och förstålse.
I look at the world and I notice it's turning.
Jag tänkte bara smita in lite snabbt på datorn för att ge er en hej-jädrans-bra låt och berätta lite snabbt att jag nu är ett år äldre än vad jag var igår (vilket egentligen är helt orealisktiskt, eftersom det var mindre än 24 timmar och absolut inte ett helt år sen).
Jäpp. 15 fyllda är jag nu. Känns jävligt skönt.
With my grandma and my sister and my nephew and your dog.
Extra trevligt blir det när kamerablixtrarna vänds mot en själv. När man får vara 15 en stund och höra låten "ja må hon leva" även fast jag inte fyller år förrns söndag. När blommor hit och tekoppar dit ges till en i fina färggranna omslagspapper. När gamla fotografier tas fram och man skrattar sådär med hela ansiktet åt felplacerade tröjor, gamla buspartners och matrester. När Sofie tar sin pratstund med farmor om hennes hemliga tips om kakbakning. När man själv får vara den första att skära tårtan och få känna sig extra ansvarsfull att inte riva pappas jordgubbsberg som han så stolt har placerat mitt på tårtan, bara för att vara jobbig såklart.
Jag älskar verkligen kalas.
Darling dear, get a grip.
Tidigare ikväll såg jag dock ett genrep. "Kvartetten" hette uppsättningen och det var en riktig svensk utomhusteater. Att genrepet fick brytas tjugo minuter in på första akten på grund av obarmhärtigt regn och tvinga mor och jag under ett enormt paraply och en limegrön filt, gjorde inte så mycket. Jag njöt för mycket av det.
"Kvartetten" hade fyra skådespelare. Karaktärerna (William, Cissi, Ron och Gin) var pensionärer, alla härligt konstiga på sitt sätt, och klagade egentligen på deras tillvaro pjäsen igenom. Man fick följa med deras poetiska berättelser om operakarriärer, 9-timmars-äktenskap och vänsterprassel.
Andra akten fick de den något geniala idéen (eftersom alla var gamla operasångare och ingen riktigt kände sig i form längre) att dom skulle sjunga playback på en tillställning dom hade tillbetts uppträda på. Rigolettis kvartett.
Med en stor kopp citronté i vänstra näven och paraplyskaftet i den högra, hade jag en mycket trevlig kväll vid Södertälje kanal.
Jag bara önskar att jag hade upptäckt det här med teater tidigare. Replikerna som karaktärerna gång på gång hävde ut ur sig; de fick mig att vilja rusa till närmaste bibliotek, förstora min mun ungefär tiotusenåttahundrafyrtiotre gånger och sedan svälja all litteratur om klitchiga meningar och dikt-aktiga fraser som jag kan hitta.
Ja, jag springer nog iväg på en gång. Och sedan ska jag sammanställa allting och göra det till en riktig svensk utomhusteater vid Södertälje kanal. Ni är alla välkomna på premiären!
"Livet här kan bli så tråkigt att man ibland vill komma bort en stund. När jag vill bli trött tänker jag på konst. När jag vill bli utmattad tänker jag på livet." / Ronald.
There ain't no need to go outside.
Om inte så hade vädergudarna tajmat in jävligt exakt så att under matchen Hammarby-Trelleborg (ja, det var år och dar sen jag var på någon av Bajens hemmamatcher. Det var precis lika härligt som jag kommer ihåg det från 8-årsåldern; gröna & vita halsdukar, läskdrickande, skrikande tills man blev hes, spänningen över det faktum att Hammarby aldrig har förlorat en enda match när jag har varit närvarande på Söderstadion, allt det där) lyckades hela östra läktaren bada i hagel, orkanvindar och obarmhärtigt regn som gjorde mig dyngsur ända in till underkläderna.
Jag och Susan tog därför till flykten efter halvlek mot Globen Centrum och dess toaletters handtorkar.
När vi en halvtimme senare gick ut igen i friska luften var himlen nästan helt blå och solen sken med en tjugosju grader.
Vi har haft värmen i veckor nu. Man kan ju bara anta att Östersjöns regnmoln, till slut, har nått oss.
From the first time I pressed my hand into yours.
Jag tänker hålla mig borta från tangentbordet tills jag har hittat något vettigt att skriva. För det har jag inte just nu. Och inte ett enda ord kommer komma ut rätt om jag nu skulle välja något trivalt bara för att fylla ut tomheten. Vilket jag inte kommer göra. Förrens jag har något vettigt att skriva. Right.
