Darling dear, get a grip.
Jag är på många sett en högst okulturell människa. Jag vet inte mycket om klassisk musik och jag skulle inte ens kunna identifiera en tavla av Monet om så mitt liv hängde på det. Därför kommer det antagligen inte som en chock att jag aldrig har sett en riktig, live-action teater-uppsättning. Opera, oja. Musikal, javisst. Teater? Aldirg.
Tidigare ikväll såg jag dock ett genrep. "Kvartetten" hette uppsättningen och det var en riktig svensk utomhusteater. Att genrepet fick brytas tjugo minuter in på första akten på grund av obarmhärtigt regn och tvinga mor och jag under ett enormt paraply och en limegrön filt, gjorde inte så mycket. Jag njöt för mycket av det.
"Kvartetten" hade fyra skådespelare. Karaktärerna (William, Cissi, Ron och Gin) var pensionärer, alla härligt konstiga på sitt sätt, och klagade egentligen på deras tillvaro pjäsen igenom. Man fick följa med deras poetiska berättelser om operakarriärer, 9-timmars-äktenskap och vänsterprassel.
Andra akten fick de den något geniala idéen (eftersom alla var gamla operasångare och ingen riktigt kände sig i form längre) att dom skulle sjunga playback på en tillställning dom hade tillbetts uppträda på. Rigolettis kvartett.
Med en stor kopp citronté i vänstra näven och paraplyskaftet i den högra, hade jag en mycket trevlig kväll vid Södertälje kanal.
Jag bara önskar att jag hade upptäckt det här med teater tidigare. Replikerna som karaktärerna gång på gång hävde ut ur sig; de fick mig att vilja rusa till närmaste bibliotek, förstora min mun ungefär tiotusenåttahundrafyrtiotre gånger och sedan svälja all litteratur om klitchiga meningar och dikt-aktiga fraser som jag kan hitta.
Ja, jag springer nog iväg på en gång. Och sedan ska jag sammanställa allting och göra det till en riktig svensk utomhusteater vid Södertälje kanal. Ni är alla välkomna på premiären!
"Livet här kan bli så tråkigt att man ibland vill komma bort en stund. När jag vill bli trött tänker jag på konst. När jag vill bli utmattad tänker jag på livet." / Ronald.
Tidigare ikväll såg jag dock ett genrep. "Kvartetten" hette uppsättningen och det var en riktig svensk utomhusteater. Att genrepet fick brytas tjugo minuter in på första akten på grund av obarmhärtigt regn och tvinga mor och jag under ett enormt paraply och en limegrön filt, gjorde inte så mycket. Jag njöt för mycket av det.
"Kvartetten" hade fyra skådespelare. Karaktärerna (William, Cissi, Ron och Gin) var pensionärer, alla härligt konstiga på sitt sätt, och klagade egentligen på deras tillvaro pjäsen igenom. Man fick följa med deras poetiska berättelser om operakarriärer, 9-timmars-äktenskap och vänsterprassel.
Andra akten fick de den något geniala idéen (eftersom alla var gamla operasångare och ingen riktigt kände sig i form längre) att dom skulle sjunga playback på en tillställning dom hade tillbetts uppträda på. Rigolettis kvartett.
Med en stor kopp citronté i vänstra näven och paraplyskaftet i den högra, hade jag en mycket trevlig kväll vid Södertälje kanal.
Jag bara önskar att jag hade upptäckt det här med teater tidigare. Replikerna som karaktärerna gång på gång hävde ut ur sig; de fick mig att vilja rusa till närmaste bibliotek, förstora min mun ungefär tiotusenåttahundrafyrtiotre gånger och sedan svälja all litteratur om klitchiga meningar och dikt-aktiga fraser som jag kan hitta.
Ja, jag springer nog iväg på en gång. Och sedan ska jag sammanställa allting och göra det till en riktig svensk utomhusteater vid Södertälje kanal. Ni är alla välkomna på premiären!
"Livet här kan bli så tråkigt att man ibland vill komma bort en stund. När jag vill bli trött tänker jag på konst. När jag vill bli utmattad tänker jag på livet." / Ronald.
Kommentarer
Trackback
