ALITTLEBITCORNY

"Christopher Denton vred om nycklarna i det rassliga låset. Först verkade det som om de skulle fastna där, men efter ett ryck från en värkande arm så lyckades han tillslut få dörren att svänga inåt. Han stod kvar på tröskeln några sekunder för att smälta synen han ställdes inför.
Lägenheten innanför verkade trång, mörk och efter ett tag sipprade den kvava lukten av instängt trä ut i den smala korridoren. Tapeten på de slitna väggarna hade för länge sedan blivit oigenkännliga, men skulle med svårighet kunna identifieras med smått blommönstrat. På vissa ställen hade den täckts över av småklotter, på andra ställen hade den helt rivits av. Golvet hade ett tjockt lager damm och hade små jack och brännmärken lite överallt. Glimten man fick in till köket visade en uråldrig spis, ett rangligt, litet matbord och avfallna klinkersplattor.
Med en lätt suck för tyngden av alla väskor han bar och för tanken på att det var hit hans desperata längtan efter frihet hade lett honom, tog han det första prövande steget in på de knarrande golvbrädorna." 

"”Hallå, se dig för!”
Christophers huvud flög uppåt och han lyckades i sista sekund hoppa undan från den framrusande cyklisten. Han följde den med blicken tills den rundade en krök, stack ner nävarna längre ner i fickorna och började gå igen.
Hösten hade kommit till Londons gator och färgerna som täckte dem var svindlande vackra. Christopher var ute på sin vanliga morgonpromenad och hade tagit omvägen igenom det nu rödgula Hyde Park på väg hem från frukostbesöket vid Russel Square. Parken var som vanligt full av ålderstigna mödrar som drog på klumpiga barnvagnar, hoppande barn som jagade duvor och skrämde gamla tanter på parkbänkar, jäktade kostymklädda män med svängande portföljer, flåsande joggare med urtvättade svettband och otåliga hundägare vart hundar envist skulle lukta på varenda knopp i rosenbuskarna. Löven singlade sakta ner från träden som sträckte sig brett över den grådystra himlen och vinden var så knapp att den inte märktes av.
Christopher gillade London den här tiden av dygnet. När trafiken än inte hade börjat rulla på allvar och gatorna fortfarande var folktomma efter ännu en kall natt. Det var som om hela staden andades lugnt och stilla, som för att förbereda sig för en ny stressig dag.
Han styrde stegen mot Lancaster Gate, fortsatte upp mot Westbourne Street och svängde till sist in på Sussex Gardens. Han slängde en blick mot sitt armbandsur, kände paniken stöta till honom i brösten och ökade farten. Klockan hade redan hunnit slå nio och om trekvart skulle han redan vara ända borta i Hoxton för det vanliga diskpasset på den lilla fishn’chips-resturangen."

Fin sak nummer ett. 
Fin sak nummer två:  
Fin sak nummer tre: Nu drar jag in till stan med Fridis och Lindis och jag kommer inte hem igen förrns inatt!

Fiktiva drömfikapartners: 1. Edward Cullen. 2. Alex Stewart. 3. Fitzwilliam Darcy. 4. Ron Weasley. 5. Liam Campbell.
Verkliga drömfikapartners: 1. Paul Mccartney. 2. Johnny Depp. 3. Hugh Harris. 4. Skandar Keynes. 5. Mikael Fassbender.

Jag skulle vilja ha tiden till att skriva ner alla fina berättelser som jag kommer på. Som den om Christopher; han som är pianokompositör och bor i en pytteliten lägenhet i London med ett fönster som har utsikt över Green Park. Han som bara skriver låtar när det regnar, eftersom källan till hans inspiration utgörs av en flicka som vid blött väder går i regnkappa och regnstövlar och bär ett randigt paraply. Han som en regnig dag tar mod till sig, tar kontakt med flickan, som visar sig vara lätt utvecklingsstörd och följer med henne dit hon är på väg; till parken för att vattna blommorna. Han som möter henne varje regnig dag, och eftersom hon inte kan komma ihåg honom måste inleda varje samtal ur en främlings ögon men älskar henne iallafall.

Som den om flickan med blommorna, även den ur en älskares synvinkel. Elller som den om tågspärrsvakten och hans liv.

En massa fiktion som är helt klart inne i mitt huvud, men som aldrig tycks hinna bli nedskrivet i fast form. Kanske är det ändå bättre så. Kanske är berättlserna just så ljuvliga för att dom förblir fria och förändringsbara.

När man städar kan man hitta så många fina saker. Jag har äntligen tagit mig i kragen och börjat plocka ur sakerna som stod i flyttkartongerna upp i hyllor, in i lådor och slarvligt utstrött upp på fönsterbrädan. Sakerna som man packar upp är fantastiska; alla vittnar om en tid som man kommer ihåg; alla har en egen liten historia att minnas.

Och som jag minns! Jag har till exempel hittat min underbart sköna massagerullare (i form av ett får (eller en get kanske det är)) som jag gjorde i fyran. Jag har hittat mitt gamla smyckesskrin, som nästan enbart består av fula, egengjorda pärlhalsband. Jag har hittat mitt gamla fotografialbum, fyllt till brädden med kort från skolavslutningar, hästar, Kretas stränder och Foles Bygdegård. Jag har hittat gamla böcker som jag har glömt att lämna tillbaka, fina gratulationskort, skolböcker med 1ans mattetal, nagelacket från Paris, tyget från Göteborg, pinsen från Oslo... Alla de saker som jag egentligen inte har någon nytta av, men som jag ändå har saknat och inte kan förmå mig till att slänga.

(Varning för extremt passande övergång) Det kan andra personer å andra sidan göra. Jag och min klass var och plockade skräp runt om i Tumba idag. Vi samlar ihop pengar till vår resa till Paris i höst (har jag verkligen inte skrivit om den än? Har jag inte?) och det var väl främst därför som vi gjorde det, men jag skulle nog ha kunnat gjort det gratis. Det var trevligt att gå runt i diken, prata och skratta, leka Bastards med Frida, plocka lite skräp här och var (och ibland lite mer) och känna att man gjorde något bra för naturen.

Och vilka grejer man kunde hitta sen! Jag hittade både en bruten KONDOM08-förpackning i gräset, inköpslistor (morötter, kassler, mjölk och havregryn verkade vara populärt i Tumba) och massvis med cigarettstumpar.

Jag skulle önka att var och en av de kanske tusentals skräpbitar jag hittade hade en egen liten fin historia bakom sig som gjorde att de hamnade just där. Kondomen kanske hade använts av ett ungt par som var förälskade upp över öronen i varandra och faktiskt inte kunde vänta längre än att skynda sig undan till under trädet där jag hittade förpackningen. Inköpslistan kanske kom från en rödhårig, fräknig en, som skulle köpa middag och laga till sin flickvän på deras 1-årsjubileum och sedan tappat den i paniken att hinna möta henne vid tåget. Fimparna kanske hade fimpats av en fin fransman på besök i Sverige och under vilkens läpp dom säkert hade sett ytterst sexiga ut.

Kanske kommer jag aldrig att få veta vilka minnen alla saker jag slängde bar med sig, men jag drömmer fortfarande om att historierna skulle vara lika fina som de sakerna i mina hyllor, i mina lådor och på min slarvligt utströdda fönsterbräda har.