ALITTLEBITCORNY

Två utkast från början av min "Sussex Gardens". Jag dedikerar just de här styckerna till de enda som läser mina tröttsamma inlägg; Linda, Frida och Angelica.

"Christopher Denton vred om nycklarna i det rassliga låset. Först verkade det som om de skulle fastna där, men efter ett ryck från en värkande arm så lyckades han tillslut få dörren att svänga inåt. Han stod kvar på tröskeln några sekunder för att smälta synen han ställdes inför.
Lägenheten innanför verkade trång, mörk och efter ett tag sipprade den kvava lukten av instängt trä ut i den smala korridoren. Tapeten på de slitna väggarna hade för länge sedan blivit oigenkännliga, men skulle med svårighet kunna identifieras med smått blommönstrat. På vissa ställen hade den täckts över av småklotter, på andra ställen hade den helt rivits av. Golvet hade ett tjockt lager damm och hade små jack och brännmärken lite överallt. Glimten man fick in till köket visade en uråldrig spis, ett rangligt, litet matbord och avfallna klinkersplattor.
Med en lätt suck för tyngden av alla väskor han bar och för tanken på att det var hit hans desperata längtan efter frihet hade lett honom, tog han det första prövande steget in på de knarrande golvbrädorna." 

"”Hallå, se dig för!”
Christophers huvud flög uppåt och han lyckades i sista sekund hoppa undan från den framrusande cyklisten. Han följde den med blicken tills den rundade en krök, stack ner nävarna längre ner i fickorna och började gå igen.
Hösten hade kommit till Londons gator och färgerna som täckte dem var svindlande vackra. Christopher var ute på sin vanliga morgonpromenad och hade tagit omvägen igenom det nu rödgula Hyde Park på väg hem från frukostbesöket vid Russel Square. Parken var som vanligt full av ålderstigna mödrar som drog på klumpiga barnvagnar, hoppande barn som jagade duvor och skrämde gamla tanter på parkbänkar, jäktade kostymklädda män med svängande portföljer, flåsande joggare med urtvättade svettband och otåliga hundägare vart hundar envist skulle lukta på varenda knopp i rosenbuskarna. Löven singlade sakta ner från träden som sträckte sig brett över den grådystra himlen och vinden var så knapp att den inte märktes av.
Christopher gillade London den här tiden av dygnet. När trafiken än inte hade börjat rulla på allvar och gatorna fortfarande var folktomma efter ännu en kall natt. Det var som om hela staden andades lugnt och stilla, som för att förbereda sig för en ny stressig dag.
Han styrde stegen mot Lancaster Gate, fortsatte upp mot Westbourne Street och svängde till sist in på Sussex Gardens. Han slängde en blick mot sitt armbandsur, kände paniken stöta till honom i brösten och ökade farten. Klockan hade redan hunnit slå nio och om trekvart skulle han redan vara ända borta i Hoxton för det vanliga diskpasset på den lilla fishn’chips-resturangen."