Safty pins holding up the things that make you mine.
Longing for happier times, longing for better times.
Ett. Det är otroligt härligt.
Två. Det är riktigt varmt.
Tre. Det känns så himla irriterande att jag nu istället för att springa barfota ute i gräset och äta piggelin måste slå upp no-, engelska- och matte-böckerna och böja ner huvudet de kommande timmarna.
Det ska väl vara någon slags ironi, antar jag. Att få det man vill ha allra mest, för att sedan tvingas se på när det rycks ur händerna på en igen.
Your magazines rip people at the seams.
Det är lite läskigt hur ofta jag finner mig, efter att ha tittat på en film, så otroligt påverkad av den.
När jag hade sett Spiderman var jag läskigt nära att komma över min fobi för spindlar och ville nästan, nästan bli en själv. När jag hade sett Kung Fu Panda ville jag inget hellre än att börja gå på kungfu-lektioner. När jag hade sett Ps I Love You ville jag skaffa ett litet tegelstenshus i Irland. Och nu, när jag har sett En Shopaholics Bekännelser, vill jag ingenting hellre än att skaffa tio kreditkort, köpa JimmyChoo-skor, AlexanderWang-tshirtar, LuellaBartley-klänningar, StellaMcCartney-kavajer och Balenciaga-väskor, träffa Kärleken (observera det stora K.et) och inse att labels inte är allt, för att sedan hålla en auktion för att sälja rubbet. Självklart skulle jag dock behålla min och min Kärleks AlexanderMcQueen-scarf.
Och filmen då. Ni vet när man läser flera recensioner där en film beskrivs som dålig och när man tror på det? Och sen när man tittar på filmen blir man lite mycket småkär. Typ så då.
Jag har bara en fråga om en slutsats jag har dragit efter att ha sett filmen. Heter alla coola britter Luke? Eller är det bara en slump att jag känner till tre?
We don't care about the young folks.
Någon gång i mitt liv måste jag komma ihåg att köpa en bekvämare datorstol. En högryggad barstol i hård plast är helt enkelt inte skönt för ryggen.
I’m such a Florence, a real Florence Nightingale.
Jag var borta när vi var på Naturhistoriska, när vi fick pannkakor till lunch och idag då.
Idag var jag hemma och spenderade lite kvalitétstid med mina nya bästisar ipren och 30 glas vatten. Så tittar jag under 12-tiden på termometern i vardagsrumsfönstret och kände det plötsligt som om jag hade bitit i en fotbollsstor citron och fått syran ända upp i gommen. 25 grader. 25 GRADER!
You carry on, i'll marry you.
Om jag skulle välja en man i hela världen att gifta mig med skulle det vara youtube.com.
En bild säger man innerhåller mer än tusen ord. En takt musik däremot tycker jag innehåller mer än tretusen ord, då även andra sinnen än synen blir berörda. Att då få både bilderna och musiken i samma man borde ju vara samma sak som att få ha Julafton med Kalle Anka och solsken, blommor & 25 graders värme samtidigt. För bra för att vara sant alltså.
Jag skulle kunna ta del av varje liten ton, varje liten form, varje liten bokstav. Jag skulle kunna hålla det för mig själv, stänga mig av helt från det sociala livet med bara musik och vackra bilder, tills mina ögon har sett varenda bild som finns att se och mina öron har hört varenda ton som finns att höra. Jag undrar om man skulle känna sig helare då?
Jag tror att vi skulle kunna bli lyckliga. Särkilt eftersom jag kan välja mina favoritdelar och hålla fast vid dom för evigt.
And i'll smoke your cigraretts so that i'm dying too.
I'm feeling the joy, the wonderful marryment.
Jag fick kinesiskt jasmin-te från Frida, som kom hem i lördags och jag fick till och med lov att röra den lilla sten som hon hade tagit med sig, vars tidigare hem varit under en planka, eller nåt, på Kinesiska Muren. Industriella revolutionen-slutlektionen gick oväntat fantastiskt och sen när man kom till stallet för en trevlig uteritt på klippan Spirre så fick man också veta att man hade förtjänat 700 kronor från ungdomsfonden.
Yes yes. I'm feeeeeeeeeeeeeeelin' it.
See that idiot walk.
1. Put on your fancy shoes.
2. Walk to Slussen.
3. Walk to Ersta.
4. Find a nice parchbenk.
5. Sit, unpatienley, for 5 minutes.
6. Walk back to Slussen.
7. Grab a apple pie on McDonalds. Make the biggest mess you can.
8. Continue walk among the bay were Djurgårdfärjan has its departure.
9. Walk to Kungsträdgården.
10. Walk to Urban Outfitters, with the intesion to ask for a summer job. Realise that the store isn't open Sunday and that you are a big prit not remember that earlier.
11. Walk back to Slussen.
12. Find another damn parchbenk. Sit for the remaining hour.
You should never think what's in your heart, what's in our home.
Mitt sovrumsfönster vetter ut mot ett berg och en skog. När man tittar ut ser man lagom mycket gräs, lagom mycket nakna trädstammar, lagom mycket fina stenblock, lagom mycket blå himmel och ibland skuttar det också förbi en hare eller till och med rådjur. Om man lutar sig lite framåt och vrider huvudet mot vänster ser man ända bort till centrum och järnvägen. Man ser ner till cykelförrådet också. Där står en fin blommig cykel som jag har beundrat ända sedan jag flyttade hit.
Bilden av mitt fönster är rogivande. Den skänker alldeles lagom mycket ljus, lagom mycket värme och alldeles lagom mycket inspiration.
Sedan går solen i moln. Allt som var gyllene och djupgrönt blir istället grått. Jag riktigt känner hur mitt humör sjunker ett antal grader innan solen tittar fram igen.
Att allting kan förändras så snabbt.
You'll be on your way to better things.
Som för att fira detta faktum att jag äntligen är hemma, vill jag passa på att drömma mig bort lite. Det är nästan grejen, när man är ute på äventyr, ute i det okända, så är man lite mer på sin vakt. Man vågar inte släppa kontrollen, samtidigt som man inte längtar till något annat än att just få komma till en sådan plats där man kan göra något sånt.
Nu kan jag i stället blicka framåt, istället för över axeln, mot ljusare tider. Mycket ljusare tider. Mot majbrasorna och alla dess mysiga bieffekter, som sotade ansikter och sämre lungor. Mot slutspörten av våren med vitsippor och bikiniångest. Mot skolavslutning med chockladbollar och tuttifrutti-strössel. Mot London med familjen och insupningen av kultur som det innebär. Mot 15-årsdagen med en hejdans massa saker mindre på samvetet, som löjliga otillåtna bioföreställningar till exempel. Mot Peace and Love-festivalen med en viss nedstämdhet över att Pritchard har funnit en anledning till att kapa sina lockar, men ändå med obeskrivlig, hysterisk glädje för att äntligen få se dom korta stråna live. Mot Gotland med sina fina stränder och mindre avstånd till en av mina kanske största idoler.
Mot bara fötter och fladdrande hår.
Mot blommiga kjolar och sönderrivna tår.
Mot mängder av glass och bara ben.
Mot riktig glädje och mot solsken.
I got my knuckels brused by a lady in black.
Nu, för att det här förhållandet ska fungera, tänker jag sätta upp regler.
Ett. I och med att jag ibland (läs ofta) finner att inspirationen tryter vill jag inte ha några kommentarer som säger: skriv oftare. Nej. Jag tänker skriva när jag känner för det. Och där-med-pasta.
Och, tja, det var väl det.
Det känns faktiskt bra att se den bekanta blåa ramen kring sitt skrivfält. Känna stilen Tahoma ta form på den blanka sidan. Se dom fina symbolerna för fet stil och det lilla trädet för infogning av bilder.
Det känns bra att känslan av hemkänsla fortfarande känns som en sådan känsla ska kännas. Mysig.
