I got my knuckels brused by a lady in black.

Det känns som en stor jävla snuskig sexaffär. Minus alla smaskiga detaljer och njutningar. Såhär i efterhand kommer jag inte ihåg något av det, utan mest bara ångesten och skuldkänslorna jag hade under själva tiden. Vad FAN tänkte jag på?

Nu, för att det här förhållandet ska fungera, tänker jag sätta upp regler.
Ett. I och med att jag ibland (läs ofta) finner att inspirationen tryter vill jag inte ha några kommentarer som säger: skriv oftare. Nej. Jag tänker skriva när jag känner för det. Och där-med-pasta.

Och, tja, det var väl det.

Det känns faktiskt bra att se den bekanta blåa ramen kring sitt skrivfält. Känna stilen Tahoma ta form på den blanka sidan. Se dom fina symbolerna för fet stil och det lilla trädet för infogning av bilder.
Det känns bra att känslan av hemkänsla fortfarande känns som en sådan känsla ska kännas. Mysig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0