Your magazines rip people at the seams.
Det är lite läskigt hur ofta jag finner mig, efter att ha tittat på en film, så otroligt påverkad av den.
När jag hade sett Spiderman var jag läskigt nära att komma över min fobi för spindlar och ville nästan, nästan bli en själv. När jag hade sett Kung Fu Panda ville jag inget hellre än att börja gå på kungfu-lektioner. När jag hade sett Ps I Love You ville jag skaffa ett litet tegelstenshus i Irland. Och nu, när jag har sett En Shopaholics Bekännelser, vill jag ingenting hellre än att skaffa tio kreditkort, köpa JimmyChoo-skor, AlexanderWang-tshirtar, LuellaBartley-klänningar, StellaMcCartney-kavajer och Balenciaga-väskor, träffa Kärleken (observera det stora K.et) och inse att labels inte är allt, för att sedan hålla en auktion för att sälja rubbet. Självklart skulle jag dock behålla min och min Kärleks AlexanderMcQueen-scarf.
Och filmen då. Ni vet när man läser flera recensioner där en film beskrivs som dålig och när man tror på det? Och sen när man tittar på filmen blir man lite mycket småkär. Typ så då.
Jag har bara en fråga om en slutsats jag har dragit efter att ha sett filmen. Heter alla coola britter Luke? Eller är det bara en slump att jag känner till tre?
