I would spend three or four lines on describing your eyes.
Jag skulle vilja ha tiden till att skriva ner alla fina berättelser som jag kommer på. Som den om Christopher; han som är pianokompositör och bor i en pytteliten lägenhet i London med ett fönster som har utsikt över Green Park. Han som bara skriver låtar när det regnar, eftersom källan till hans inspiration utgörs av en flicka som vid blött väder går i regnkappa och regnstövlar och bär ett randigt paraply. Han som en regnig dag tar mod till sig, tar kontakt med flickan, som visar sig vara lätt utvecklingsstörd och följer med henne dit hon är på väg; till parken för att vattna blommorna. Han som möter henne varje regnig dag, och eftersom hon inte kan komma ihåg honom måste inleda varje samtal ur en främlings ögon men älskar henne iallafall.
Som den om flickan med blommorna, även den ur en älskares synvinkel. Elller som den om tågspärrsvakten och hans liv.
En massa fiktion som är helt klart inne i mitt huvud, men som aldrig tycks hinna bli nedskrivet i fast form. Kanske är det ändå bättre så. Kanske är berättlserna just så ljuvliga för att dom förblir fria och förändringsbara.
