ALITTLEBITCORNY

Jag tror att jag har vart på Gotland ungefär 9 gånger i mitt liv. När jag var mindre var jag och min familj där nästan varje sommar fram tills 2005. Vi åkte oftast ett helt gäng familjer och bodde i Fole, Slite och Tofta.
Jag kommer ihåg känslan när jag klev upp klockan 3 på morgonen, packade in mig i den vita volvon en timme senare och hoppandes i baksätet kördes mot Nynäshamn och färjan. Känslan av förväntan och nästan ren lycka.
Jag kommer ihåg känslan när jag, efter att ha väntat i bilkön utanför, till sist kom ombord på den stora båten, spelade kort vid det störtsa fönstret vi kunde hitta som inte var upptaget och sprang till godiskiosken och bollhavet om vartannat. Känslan av mer förväntan och frihet.
Jag kommer ihåg känslan när vi kom fram till vårat boende, när jag sprang runt för att paxa det bästa rummet med den bästa sängen, gjorde mig redo för ett snabbt dopp i havet och sedan känslan av smått hysteri omkring mig för att komma iväg till Visby och shoppingen. Känslan av ännu mer förväntan och hej-jag-mår-lika-bra-som-ted-beskriver-sig-att-känna-i-alla-sina-låtar-lycka.
Jag kommer ihåg känslan när man slutligen var hemma igen och började räkna ner dagarna tills man fick åka iväg igen. Känslan av förväntan och nästan olidlig längtan.

När jag var mndre visste jag garanterat att jag skulle komma tillbaka och jag kunde nästan exakt veta vad jag kunde vänta mig.
När jag steg upp klockan 12 i måndags, packade ihop mina saker, fick sjuts av mamma och gick ombord med Frida genom gående-ingången hade jag ingen aning om vad som skulle hända de följande dagarna.

Kanske skulle det kännas konstigt att påstå att en ö på några (eller fler) mil i omkrets kan uppfylla förväntnigar som inte ens finns.
Kanske skulle det kännas konsitgt att påstå att ön Gotland tillsammans med Frida var odugliga till att göra motsatsen.
Under den här veckan har jag känt migexakt likadan som jag kände mig nästan varje sommar fram till 2005; förväntansfull och helt enkelt hög på livet.