ALITTLEBITCORNY

Idag var jag på visning i Tullinge Skog.

Tullinge Skog har alltid vart som dött för mig. Det är ett sånt ställe där man bara sätter sin fot när man hälsar på sina släktingar, där man alltid går vilse när man är på promenad med hunden och där en, och endast en, buss går, och då bara lite mer än en gång i timmen.
Jag ska inte ljuga, så jag säger rakt ut att jag aldrig har önskat bo där.

Så, jag var på visning. Det var ett sånt där hus som ser ut som en flyttkartong storlek större som man har klippt ut några hål till fönster och slängt lite färg på. Ett sånt hus som ser, rakt ut att säga, fult ut. Men en halvtimme senare som vi hade parkerat bilen, på vad jag är säker var ett annat hus ägares uppfart, och gick ut igen kunde jag inte komma på en enda anledning till att inte vilja bo så som den människan inne i huset jag just hade varit i när jag blir gammal. 

Såklart slutade det med att jag inte tittade så mycket på själva huset (vilket faktiskt var väldigt fint, med en överdrivet stor tomt där äppelträd, vinbärsbuskar och solsken inte alls behövdes trängas, med två öppna spisar, bastu, spegel i taket i duschen och fyra stora ljusa sovrum), utan jag siktade mest in mina ögon på den otroligt kulturella inredningen.

Jag slår vad om att det var en rätt gammal människa som ägde huset för tillfället. I sitt arbetsrum hade denna gammla fotografier på barnbarn från 70-talet och svartvita porträtt av gamla mostrar och farfarsfarfäder. Det fanns pärmar fulla av anteckningar och kartor från alla världens hörn och kanter som människan troligen hade besökt (Italien, Frankrike, Nya Zeeland, Florida, Japan, Kina och Egyptien är bara några av länderna jag lyckades hitta). Varje liten oanvänd yta av husets väggar var täckt av tavlor i olika stilar, alla så vackra att jag fann mig själv med känslan av att gå på ett muséeum. Alla skrivbord och bänkar var av gammalt smideri (jag. vill. ha!) och anlagstavlan i köket var fylld av kvicka citat, såsom "attityden är den viktigaste kryddan".

Och på övervåningen fanns där det finaste rum jag någonsin sett. Med en egen öppenspis, världens gulligaste blåblommiga tapet och med stora fönster i söderläge synliga så fort man klev in i rummet. Som om inte detta skulle vara nog, började jag nästan gråta när jag vände mig om mot dörren till rummet, och tittade mot sängen.
Över dom fina spetslakarna fanns ett helt bibliotek inbyggt i sänggavlen, där böcker som Nelson Mandelas självbiografi och så många diktsamligar att alla mina tår och fingrar inte skulle har räckt till för att räkna dom trängdes och gav sin underbara skugga över nästan tre av de fyra blommiga väggarna.

Jag har redan bestämt mig att mitt liv skulle komma att sluta lika kulturellt som denne som sov i sängen under historierna, vars utgivningsår säkert täckte ett helt århundrade, när jag satte mig i bilen igen.

Efter ett tag med mina ljuva minnen av huset började också en annan, annurlunda och mer rynka-på-pannan-och-inte-riktigt-förstå-tanke formas i mitt huvud.
Varför i hela friden ville säljaren inte bo kvar i sitt egna palats av konst längre?

Och grattis Mormor förresten, till ännu en 25+-födelsedag! Glasstårtan var jättegod!