ALITTLEBITCORNY

Trött och sliten släckte jag taklampan i mitt sovrum i förrgårskväll. Självklart hade denna tisdagskväll, där jag i princip hade vart ledig från plugg och måsten hela eftermiddan, blivit alldeles på tok för lång.
Irriterad på mig själv för bristen på självdiciplin gick jag tvärs igenom rummet mot mitt stora fönster som vetter ut mot Tuna. Jag blickade som vanligt ut i mörkret medans min hand rörde sig mot rullgardinen.
Sedan blinkade jag till och tittade. Ordentligt.

Himlen var helt klar. Kolsvart. Bara någon enstaka buss syntes till och gågatorna var tomma. Marken var fortfarande blöt efter kvällens skurar och de nyutslagna bladen på eken utanför svajade lite osäkert i den lätta vinden.
Min blick drogs uppåt. Mot månen. Den var inte full än, med den lös så klart på något sätt.
Jag undrade hur många människor som har tittat upp mot månen som jag, blinkande, studerande och beundrande, hur många som har häpnat över hur vacker den egentligen är.
En kort sekund senare tänkte jag på folk i andra länder. Om det fanns några i Kina som just då, som jag, stannade upp mitt i en sinnesstämning, mitt i en syssla, för att för första gången se.

Sedan åkte två moppar förbi, jag gäspade ofrivilligt och mitt förnuft sade mig att det antagligen inte var natt för tillfället i Kina. Jag lät rullgardinen glida ner och täcka fönstret.

Men ögonblicket när jag förstod att allt, till och med Tumba, kan vara vackert i rätt ljus kommer jag förtfarande ihåg.