If i could be naive again.

Fantasin är det bästa, och det värsta, som någonsin drabbat människan. Utan skulle vi känna oss nakna men när den går överstyr, när man tänker på saker som inte finns och särskilt när man kopplar in andra känslor i den, som längtan, blir det den outhärdlig.

Är det bara en slump eller finns det faktiskt någon mening med att det är så att man aldrig kan få ha en ren åsikt om någonting? Måste allt verkligen ha en baksida också? Och, måste man alltid inkludera den i sitt beslutstagade, eller är man tillåten att ignorera den en gång, låta fantasin flöda till sådana ställen där man övertalar sig själv att man inte ens bryr sig?

Varför ställer svaren mer frågetecken än själva frågorna?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0