You want to be dressed in poetry.
Man skulle kunna säga att jag för närvarande befinner mig i någon sorts sjuk, tvådelad, ohämnad deprission som inte har velat lagt sig det minsta på de nästan 24 timmarna jag har känt den. Jag tror att känslan kan identifieras lite grann som extrem hemlängtan.
Jag är hemma nu. Hemma i Tumba, Sverige. Hemma hos sängen, hemma hos gitarren, hemma hos katten, hemma hos salladerna och all nyttig mat.
Men jag är inte hemma hos tegelstenarna i Sussex Gardens. Jag är inte hemma hos de oräkniga vattenpiporna på Edgwere Road. Jag är inte hemma hos duvorna i Hyde Park, trängslen runt Oxford Street, Mayfair och Soho. Jag är inte hemma hos den mysiga bokaffären vid Notting Hill Gate, inte heller hos träbänkarna i Kensington Gardens, fotbollsplanerna i Regents Park, marknaden i Camden eller Absolute Vintage i Hoxton.
Att en stad kan röra en så mycket har jag aldrig förstått förut. Det är lite som när jag var i Paris i höstas, fast i en större, mycket större, dos. Jag överdriver inte det minsta när jag säger att London verkligen är en stad som jag skulle tänka mig att leva i. Klimatet, människorna, gatorna, träden, de röda telefonkioskarna; alla får mig att le. Stort.
Jag är hemma nu. Hemma i Tumba, Sverige. Hemma hos sängen, hemma hos gitarren, hemma hos katten, hemma hos salladerna och all nyttig mat.
Men jag är inte hemma hos tegelstenarna i Sussex Gardens. Jag är inte hemma hos de oräkniga vattenpiporna på Edgwere Road. Jag är inte hemma hos duvorna i Hyde Park, trängslen runt Oxford Street, Mayfair och Soho. Jag är inte hemma hos den mysiga bokaffären vid Notting Hill Gate, inte heller hos träbänkarna i Kensington Gardens, fotbollsplanerna i Regents Park, marknaden i Camden eller Absolute Vintage i Hoxton.
Att en stad kan röra en så mycket har jag aldrig förstått förut. Det är lite som när jag var i Paris i höstas, fast i en större, mycket större, dos. Jag överdriver inte det minsta när jag säger att London verkligen är en stad som jag skulle tänka mig att leva i. Klimatet, människorna, gatorna, träden, de röda telefonkioskarna; alla får mig att le. Stort.
Kommentarer
Trackback
