ALITTLEBITCORNY

Jag har för tillfället svår abstinens. Det är svårt att vara sjuk, förstår ni, när man inte kan hitta någon skön position i soffan utan att tio minuter senare behöva gå upp igen för att hämta papper till näsan eller tabletter till halsen, när filmer är utlånade och nerpackade och försvunna och trasiga, när man inte ens är sugen på att gå och småäta längre, när alla böcker man vill läsa är för tunga för händerna att hålla i och när man har på tok för mycket fritid för att tänka.

Jag finner det som den enda lösningen att klaga, högljutt, på engelska och smått mentaliskt oroande, för mig själv, dansa robotdansen liggandes på golvet och tugga på tungan.

Kanske är det som en vink från ovan (eller underifrån, eller vad man nu tror att den inre (eller yttre) kraften kommer ifrån) att man ska längta till vardagen igen. Jag har nämligen, för tillfället, inga problem med att jag bor i betydelselösa Sverige. Då jag för några dagar sedan önskade att ligga på en för solig strand i Carribean, drömmer jag nu om gul-röda höstlöv, Acnes kängor och fingervantar. När jag tittar ut från fönstret som de senaste dagarna har varit min enda levnadsresort vill jag ingenting hellre än att klättra i de gula träden och krama den vissnande gräsmattan.

Men. Nej. Just det. Jag var ju sjuk.