The minutes tickes by and leaves us with memories.
Med en sista ljusstråle över slätterna går solen ner över horisontens kant den 23e december. Snön glittrar i nymånens sken och stjärnorna blänker på himlens mörka valv. Kalla vindpustar blåser sakta mot norr, mot isen där nissarna står samlade på den stora bakgården. Deras ansikten är vända mot skyn där tomten precis försvinner bakom bergen med sin överbelastade släde. Nisse tänker precis på turen att Rudolf hann bli av med sin snuva innan kvällen och att han själv nog ska fira årets lyckade arbete med en lång tupplur. Över hela jorden sitter förväntansfulla flickor och kikar ut igenom snöiga fönstren för en skymt av den tjocke i rött. Över hela jorden nattar föräldrar sina uppspelta pojkar, som planerar ligga vakna hela natten, med öronen på helspänn efter den dova dunsen av en stor rumpa och näsan uppspärrad efter lukten av spiselaska. Grötar ställs fram och julstrumpor hängs upp. Julskinkan sprider sin varma doft i ugnen och kalendrarna är praktiskt taget helt tomma.
Minuterna innan tolv slutar det snöa. Vinden stannar av, husen står stilla och alla miljoner människor i varma stugor, höga skyskrapor, sunkiga höghus, storslagna villor och enkla hyddor lämnas alla med en gemensam kompis; förväntan.
