kaktus
på sista tiden har jag alltid börjat gråta i filmer med lyckligt slut, sorligt slut och annurlunda slut. kort sagt, jag gråter till de flesta slut. jag vet inte var detta hastiga tårflöde kommer i från, allting känns bara så rörande. tex i alla kärleksfilmer där kärleken övervinner allt och sådan där vi-lever-inte-utan-varandra-kärlek blir jag jättedeprimerad. tänk om man aldrig får uppleva den dära stora kärleken. tänk om man måste leva hela livet tittandes på filmer som man bara blir deprimerad och inte ett dugg lycklig av. därför gråter jag.
igår såg jag arn 2 med frida. herrejesus (passade för en vääldigt religös film), jag tror inte att jag har gråtit så mycket sedan jag tappade min mobil i sjön. så himla bra film, så himla deprimerande film, så jävla bra men ändå så jävla dåligt slut. jag älskar den men ändå hatar jag den för sitt slut och när arns häst dör. fy fan.
avskräcks inte nu -- arn är filmer som MÅSTE ses, men på egen risk.
"alla männikor är nog bisexuella. om man hittar den rätte spelar det nog ingen roll vad det är för kön."/ magnus betnér
